I ständig jakt på lycka
Läste tidigare idag för första gången på väldigt länge Alex Schulmans blogg. Han bad om ursäkt för sitt uteblivna bloggande och försökte sätta ord på varför det nu blivit så. Kanske är det precis vad jag också bör göra.
Den här våren har varit ett enda långt upplopp. Fyllt av underbara glädjeämnen och otroligt många roliga stunder men i alldeles för hög hastighet. Just nu är jag därför så trött att det känns som att jag kan sova i hundra år. Mitt livsmönster rimmar dock inte med detta och håller jag inte en fart som långt överstiger det normala får jag dåligt samvete. Är mitt engagemang mindre än fullkomligt helhjärtat känner jag mig alltid lite misslyckad. Är jag inte med jämt och på allt känner jag mig innerst inne som något av en svikare. Trots detta har jag i vår föresökt jacka ner. Gå emot nämnda fart, engagemang och deltagande. Hela tillvaron har motarbetat detta. Bröllop, födelsedagar, studenter, härliga get togethers har hopat sig tillsammans med att jobbet verkligen bjudit upp till dans. Hur ska man då kunna slå ner på tempot? Förväntningar finns ju och de högst ställda är nog mina egna. Men hur kan man låta bli att vara med och uppmärksamma när man älskar människorna runt omkring sig så mycket? Samtidigt har jag ändå försökt se till mig själv och mina egna behov. Det enda jag egentligen behöver är ju att vara lycklig. Vilket jag med full passion oftast är. Dock finns den kvar, den botten jag ibland måste nå för att studsa tillbaka upp. Och under våren har det studsat lite mer frekvent. Pessimism och självömkan är inget för en levnadsglad och positiv blogg. Därav har det snarare blivit tomma ord och till slut till och med tystnad. Och det kommer nog vara tyst ännu en stund. Nu är det nämligen istället helt fokus på att ta sats och studsa upp ur hjulspåren. Förändra drastiskt och återigen blomma ut. Månne det vara en 30-årskris som nu får er att dra på mungipan. Den stora ”milstolpen” närmar sig ju med stormsteg. Oavsett känns det för jäkla gött att ha bestämt sig. Resultat kommer så att komma, förr eller senare. Detta blir så ingen ursäkt liksom Schulmans. Det behövs inte och det vet jag. Dock kanske lite av en förklaring. Det må bli tyst här, men det är bara för att jag lägger all energi på att leva istället för att skriva. Detta, samt lägger än mer tid på att söka lycka. Såväl i det stora som i varje dags små möjligheter.
Put on your best dress baby
And darlin', fix your hair up right
Cause there's a party, honey
Way down beneath the neon lights
Baby, out in the street I don't feel sad or blue
Baby, out in the street I'll be waiting for you
K.
Den här våren har varit ett enda långt upplopp. Fyllt av underbara glädjeämnen och otroligt många roliga stunder men i alldeles för hög hastighet. Just nu är jag därför så trött att det känns som att jag kan sova i hundra år. Mitt livsmönster rimmar dock inte med detta och håller jag inte en fart som långt överstiger det normala får jag dåligt samvete. Är mitt engagemang mindre än fullkomligt helhjärtat känner jag mig alltid lite misslyckad. Är jag inte med jämt och på allt känner jag mig innerst inne som något av en svikare. Trots detta har jag i vår föresökt jacka ner. Gå emot nämnda fart, engagemang och deltagande. Hela tillvaron har motarbetat detta. Bröllop, födelsedagar, studenter, härliga get togethers har hopat sig tillsammans med att jobbet verkligen bjudit upp till dans. Hur ska man då kunna slå ner på tempot? Förväntningar finns ju och de högst ställda är nog mina egna. Men hur kan man låta bli att vara med och uppmärksamma när man älskar människorna runt omkring sig så mycket? Samtidigt har jag ändå försökt se till mig själv och mina egna behov. Det enda jag egentligen behöver är ju att vara lycklig. Vilket jag med full passion oftast är. Dock finns den kvar, den botten jag ibland måste nå för att studsa tillbaka upp. Och under våren har det studsat lite mer frekvent. Pessimism och självömkan är inget för en levnadsglad och positiv blogg. Därav har det snarare blivit tomma ord och till slut till och med tystnad. Och det kommer nog vara tyst ännu en stund. Nu är det nämligen istället helt fokus på att ta sats och studsa upp ur hjulspåren. Förändra drastiskt och återigen blomma ut. Månne det vara en 30-årskris som nu får er att dra på mungipan. Den stora ”milstolpen” närmar sig ju med stormsteg. Oavsett känns det för jäkla gött att ha bestämt sig. Resultat kommer så att komma, förr eller senare. Detta blir så ingen ursäkt liksom Schulmans. Det behövs inte och det vet jag. Dock kanske lite av en förklaring. Det må bli tyst här, men det är bara för att jag lägger all energi på att leva istället för att skriva. Detta, samt lägger än mer tid på att söka lycka. Såväl i det stora som i varje dags små möjligheter.
Put on your best dress baby
And darlin', fix your hair up right
Cause there's a party, honey
Way down beneath the neon lights
Baby, out in the street I don't feel sad or blue
Baby, out in the street I'll be waiting for you
K.
IKEA Days dag2
Dag2 tillända, idag har det varit for real. Vi fick lov att vara bordsvärdar, antingen två och två eller på egen hand. Brynell körde solo och fick ett rejält gäng globala höjdare som sällskap. Den här titeln är ju exempelvis inte kattskit precis. Mest fantastiskt är den överväldigande ödmjukhet hos dessa människor och det otroligt stora intresse de visar oss 50 "extragäster". Är stormande nyförälskad i vår vår mycket levande värderingsgrund! Den svenska organisationen är också topnotch, de bjuder in och inkluderar på ett underbart sätt. Enda smolket i bägaren är att bussen går redan kl.07 imorgon. Nu pressar vi gränserna... Natti natti!
